Ändringar i lag om organbevarande behandling

Den 1 juli 2022 trädde ändringar i transplantationslagen (1995:831) m.m. i kraft.

Ändringarna innebär bland annat:

  • en reglering av vilka medicinska insatser som ska få ges till en patient i livets slutskede för att patienten ska kunna donera sina organ, så kallad organbevarande behandling,
  • att närståendevetot tas bort,
  • transplantationsingrepp inte får göras om den avlidne som vuxen hade en funktionsnedsättning av sådan art och grad att det är uppenbart att personen som vuxen aldrig haft förmågan att förstå innebörden av och ta ställning till donation.

På den här sidan beskriver vi de huvudsakliga lagändringarna utifrån proposition 2021/22:128 Nya regler för organdonation. Här fokuserar vi på det som är nytt och donationsprocessen beskrivs inte i sin helhet. Exempelvis beskriver vi de dokumentationskrav som tillkommit med ändringarna i transplantationslagen, men inte de dokumentationskrav som redan finns i befintliga lagar och föreskrifter.

Med anledning av förslag och bedömningar i propositionen gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram vägledningsmaterial till berörda i hälso- och sjukvården. Vägledningen, som har arbetats fram i dialog med representanter från professionen, slutrapporterades till Socialdepartementet den 30 juni 2022 och publicerades på Socialstyrelsens webbplats den 1 juli 2022.

Vägledning för hälso- och sjukvården om donation

Webbinarium från 2 juni 2022 om de nya reglerna

Som ett stöd i införandet av de nya reglerna för organdonation höll vi ett webbinarium den 2 juni där vi tillsammans med representanter från professionen presenterade och diskuterade de mest väsentliga lagändringarna utifrån olika patientfall och situationer. Här kan du titta på webbinariet i efterhand. Frågor och svar från webbinariet och Power Point-presentation om de nya reglerna för organdonation återfinns också här.

När livet inte går att rädda

När en patient vårdas på en intensivvårdsavdelning ges livräddande insatser för patientens egen skull. Om patientens liv, trots intensivvård, inte går att rädda fattas beslut om att inte inleda eller inte fortsätta den livsuppehållande behandlingen. I vissa fall fortsätter intensivvårdsinsatserna men nu som organbevarande behandling för att möjliggöra donation. Samtidigt pågår palliativ vård i livets slutskede.

Organbevarande behandling

Med organbevarande behandling menas intensivvårdssinsatser och andra åtgärder som ges till en levande patient, vars liv inte går att rädda, för att bevara organens funktion eller förbättra förutsättningarna för transplantation.

I huvudsak innehåller den organbevarande behandlingen samma insatser som patienten redan fått i form av intensivvård men behandlingen kan behöva kompletteras eller justeras. Den syftar till att förebygga, diagnostisera och behandla svikt i nödvändiga organfunktioner. Andra åtgärder som inte direkt ingår i gängse intensivvård kan också vara aktuella. Dessa andra åtgärder ger utrymme för eventuell utveckling av metoder och behandlingar som på sikt kan komma att bli aktuella för att bevara organens funktion eller förbättra transplantationsresultat.

Patienter som har en sådan medvetandegrad att de skulle kunna uppleva smärta och ångest får adekvat palliativ behandling utifrån behov. Den palliativa vården har alltid företräde framför den organbevarande behandlingen.

När får organbevarande behandling ges?

Organbevarande behandling får ges efter att en legitimerad läkare, i samråd med en annan legitimerad läkare har fattat beslut om att inte inleda eller inte fortsätta livsuppehållande behandling. Det kallas brytpunktsbeslut. Tidpunkten för detta ställningstagande ska dokumenteras i patientjournalen.

Organbevarande behandling får ges om den

  1. inte kan vänta till efter döden,
  2. inte medför mer än ringa smärta eller ringa skada och
  3. inte hindrar insatser för patientens egen skull.

Den organbevarande behandlingen inleds i regel innan donationsviljan är känd. Vissa insatser får då fortsätta eller påbörjas i syfte att bevara organen medan donationsviljan utreds.

En persons positiva vilja att donera innefattar även medgivande till organbevarande behandling. Därför behöver inställningen till organbevarande behandling inte utredas särskilt. Om det ändå skulle komma fram att patienten ställt sig negativ specifikt till organbevarande behandling ska den avslutas skyndsamt. I praktiken innebär detta att en organdonation inte går att genomföra. Detsamma gäller om det vid utredning av donationsviljan kommit fram att patienten ställt sig negativ till donation.

Om behandlingen inte kan vänta till efter döden

Organbevarande behandling får ges om den inte kan vänta till efter döden. Detta innebär att varje insats som övervägs måste stå i proportion till vad som är nödvändigt för att möjliggöra donation av organen.

Man kan beskriva den organbevarande behandlingen som en trappstege där insatserna får utökas om det bedöms nödvändigt och proportionerligt med hänsyn till patienten.

Åtgärder som inte direkt ingår i sedvanlig intensivvård bör sättas in med särskild försiktighet. Dessa så kallade andra åtgärder bör endast sättas in efter att det är utrett att det finns förutsättningar för donation.

Behandlingen får inte medföra mer än ringa smärta eller ringa skada

Vid organbevarande behandling har oftast flera insatser gjorts inom ramen för den intensivvård patienten fått för sin egen skull. Åtgärder som behövs för att bevara organen får ges om de inte medför mer än ringa smärta eller ringa skada.

Med ringa smärta menas en mycket begränsad smärtförnimmelse, som till exempel ett nålstick. Med ringa skada avses både fysisk skada och skada i form av integritetsintrång. Exempel på ringa fysisk skada kan vara en mindre infektion eller en mindre blödning till följd av ett nålstick. Den organbevarande behandlingen får inte leda till mer omfattande skador och får inte påskynda döden. Bedömning av risk görs för enskilda åtgärder och i varje enskilt fall.

Skada kan även omfatta insatser som innebär ett intrång i den personliga integriteten. I en situation där patienten är medvetslös och där insatserna görs för någon annans skull, kan detta i större utsträckning ses som integritetskränkande än om insatserna görs för patientens egen skull. En bedömning görs i varje enskilt fall.

Mer omfattande åtgärder

Mer omfattande åtgärder bör inte inledas på en patient, vars liv inte går att rädda, endast i syfte att göra organdonation möjlig efter döden. Det gäller både insatser som kan innebära fysisk skada och insatser som innebär ett större integritetsintrång.

Mer omfattande åtgärder som nämns i regeringens proposition, och som inte bör inledas som organbevarande behandling är ECMO-behandling med dagens teknik, kirurgi för att stoppa exempelvis en inre blödning samt hjärtkompressioner och defibrillering i samband med hjärt- och lungräddning.

Behandlingen får inte hindra insatser för patientens egen skull

Parallellt med den organbevarande behandlingen ges palliativa insatser som syftar till att begränsa smärta och lindra ångest eller andra symptom förknippade med livets slutskede. Om insatser som syftar till att bevara organen står i konflikt med exempelvis palliativ symtomlindrande behandling, så ska den palliativa behandlingen ges företräde. Insatserna som ges för patientens egen skull har därmed en högre prioritet än den organbevarande behandlingen.

Särskilda skäl att överskrida 72 timmars organbevarande behandling

Organbevarande behandling får pågå i högst 72 timmar efter brytpunktsbeslutet. De 72 timmarna får endast överskridas en kort tid om donationsviljan är utredd och inställningen till donation är positiv samt om det finns särskilda skäl. Skälen ska dokumenteras i patientjournalen.

Exempel på särskilda skäl att överskrida 72 timmar kan vara att slutföra en DBD-process (Donation after Brain Death, donation när döden inträffar efter primär hjärnskada). Diagnostik för att fastställa döden med direkta kriterier kan ha påbörjats men ännu inte avslutats, eller så kan den behöva kompletteras med angiografiundersökning av hjärnan. Det kan också finnas särskilda skäl för att möjliggöra kontrollerad DCD (Donation after Circulatory Death, donation när döden inträffar till följd av cirkulationsstillestånd) i ett enskilt fall. Ett exempel: om total hjärninfarkt inte kan konstateras inom 72 timmar och en DCD-process skulle kunna bli aktuell så kan organbevarande behandling ges under ytterligare en kort tid för det ska vara möjligt att tillvarata organ och organisera transplanta­tionsingrepp.

När patienten har avlidit får medicinska insatser pågå i ytterligare 24 timmar.

Krav på skyndsamhet vid utredning av donationsviljan

Vid organbevarande behandling ska patientens inställning till donation utredas skyndsamt. Utredningen påbörjas efter brytpunktsbeslutet.

Syftet med ett skyndsamhetskrav är att minimera tiden för den organbevarande behandlingen, särskilt av hänsyn till de individer som är negativa till organdonation. Anledningen är att den organbevarande behandlingen kan ses som ett påtvingat kroppsligt ingrepp under den tiden som det inte är klarlagt att det finns en positiv donationsvilja.

Det finns inte någon tidsgräns för utredningen eftersom förhållandena kan variera. Hänsyn måste kunna tas exempelvis till att de närstående kan behöva viss tid att samla sig efter ett besked om att den livsuppehållande behandlingen inte ska fortsätta. Det är lämpligt att samtal med närstående, när så är möjligt, sker på dagtid. Utredningen av den enskildes inställning till donation kan ta alltifrån några minuter till något dygn.

Krav på skyndsamhet vid avslut av organbevarande behandling

Organbevarande behandling ska avbrytas skyndsamt när donationsviljan är utredd och inställningen till donation är negativ.

Skyndsamt innebär att den organbevarande behandlingen ska avbrytas så snart som möjligt, men på ett värdigt sätt och med hänsyn till närstående. Om det bedöms lämpligt och inte medför risk för skada eller lidande för patienten kan behandlingen få ges ytterligare en begränsad tid för att ge närstående möjlighet att ta ett sista farväl. Även om den organbevarande behandlingen avbryts fortsätter den palliativa vården.

Utredningen av de medicinska förutsättningarna för donation

De medicinska förutsättningarna för donation får utredas under den tid som en patient får organbevarande behandling. Utredningen får påbörjas först efter att donationsviljan är utredd och inställningen till donation är positiv. En persons positiva vilja att donera innefattar även medgivande till att utreda de medicinska förutsättningarna för donation. Utredningen får utföras om den inte medför mer än ringa smärta eller ringa skada och inte hindrar insatser för patientens egen skull.

Utredningen av de medicinska förutsättningarna består av provtagning och tester samt utredning av donatorns sjukdomshistoria och andra personliga förhållanden, exempelvis riskbeteende, som kan ha betydelse för mottagaren. För donation av organ görs även andra undersökningar exempelvis med hjälp av röntgen, ultraljud och bronkoskopi. Dessa utredningar ligger till grund för en bedömning om organ och annat biologiskt material, som vävnader, är lämpliga för transplantation. För organ har utredningen av de medicinska förutsättningarna även betydelse för att hitta en lämplig mottagare.

Sekretessbelagda uppgifter får lämnas mellan vårdgivare

Sekretess gäller som huvudregel för uppgifter om enskildas hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, och sekretessen gäller även mellan vårdgivare. För privata vårdgivare gäller istället tystnadsplikt.

Vårdgivare som ansvarar för donations- eller transplantationsverksamheten behöver ofta begära ut sekretessbelagda uppgifter från andra vårdgivare. Offentliga och privata vårdgivare har med de nya bestämmelserna en skyldighet att på en sådan begäran lämna ut de uppgifter som behövs för utredningen av de medicinska förutsättningarna för donation av organ och annat biologiskt material, utan hinder av sekretess eller tystnadsplikt. Rättsmedicinalverket omfattas också av rätten att begära ut sekretessbelagda uppgifter när de tillvaratar vävnader.

Medicinska insatser får påbörjas efter döden 

Medicinska insatser får fortsätta efter att döden har fastställts. Med de nya bestämmelserna får medicinska insatser även påbörjas efter döden, om det behövs för att bevara organ eller annat biologiskt material i avvaktan på ett transplantationsingrepp.

Medicinska insatser som ges efter döden får, precis som tidigare, inte pågå längre än 24 timmar om det inte finns synnerliga skäl. Det kan finnas synnerliga skäl om ett kortare överskridande av tidsfristen gör det möjligt att i ett konkret fall rädda ett människoliv.

Närståendes roll

Frågan om donation utgår från den enskildes egen vilja. Närstående är en viktig källa till information om den enskildes inställning till donation och för att tolka den enskildes vilja att donera. Närståendes möjlighet att i vissa fall förbjuda donation, det så kallade närståendevetot, har tagits bort.

Det går inte att generellt slå fast vem som är närstående utan det får avgöras i varje enskilt fall. Det kan vara en person som den enskilde anser sig ha en nära relation till. Det innefattar make/maka, partner, barn, föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar, men kan även inkludera en nära vän eller en annan person som den enskilde har haft en nära relation till.

Vårdens skyldighet att underrätta närstående

Om det finns närstående får ett donationsingrepp inte genomföras innan någon närstående har underrättats. Syftet med underrättelsen är att närstående ska få information om det tilltänkta ingreppet.

Eftersökningar av närstående sker ofta enligt lokala rutiner, exempelvis via sökning i befolkningsregistret, och inte sällan med hjälp av polisen.

Om sjukvården har uttömt alla möjligheter att underrätta närstående och ändå inte nått fram, får donationsingrepp genomföras om den avlidne har medgett donation. Medgivandet kan ha lämnats skriftligen, t.ex. genom registrering i donationsregistret eller muntligen, exempelvis till hälso- och sjukvårdspersonal i nära anslutning till döden.

Donation får inte genomföras om den enskildes inställning till donation är okänd och det heller inte går att komma i kontakt med någon närstående.

Uppgifter om underrättelse till närstående och de försök som har gjorts att komma i kontakt med närstående ska dokumenteras i patientjournalen.

Om det är utrett att den enskilde saknar närstående gäller inte underrättelseskyldigheten. De försök som har gjorts för att komma i kontakt med närstående ska dokumenteras i patientjournalen.

Donationsingrepp på beslutsoförmögna

Denna begränsning omfattar inte en vuxen person som är tillfälligt beslutsoförmögen, eller som senare i livet drabbas exempelvis av en demenssjukdom som medför att personen inte längre har möjlighet att förstå innebörden av donation.

Barn upp till 18 år, med en omfattande funktionsnedsättning, omfattas inte heller av denna begränsning eftersom de företräds av sina vårdnadshavare.

Bedöma beslutsoförmågan

För att bedöma om en person är långvarigt beslutsoförmögen går det att hämta uppgifter från exempelvis journalanteckningar och genom samtal med närstående, god man, förvaltare, omsorgspersonal eller någon annan som har god kännedom om personen. I vissa fall kan även personal ha fört samtal med patienten själv innan den blev medvetslös.

Vid utredning av vävnadsdonation och celler är det vävnadsinrättningarna eller särskilda vävnadsdonationsutredare som hämtar in uppgifterna.

Om det visar sig att en person är långvarigt beslutsoförmögen ska den organbevarande behandlingen avslutas skyndsamt.

Dokumentationsskyldighet

Nedan redogörs för de nya bestämmelserna om dokumentation som införs i transplantationslagen. De gäller utredning av donationsviljan, kontakter med närstående samt organbevarande behandling. Det innebär att avsnittet inte är uttömmande för dokumentationsskyldigheten på området.

Följande ska dokumenteras i patientjournalen:

  1. uppgifter om utredning av donationsviljan
  2. uppgifter om underrättelse till närstående, och 
  3. vilka försök som har gjorts att komma i kontakt med närstående om dessa inte har kunnat nås. 

Vid organbevarande behandling, ska även följande dokumenteras i patientjournalen:

  1. bedömningen att patienten efter döden kan bli aktuell som organdonator
  2. tidpunkten för när den organbevarande behandlingen inleds och avslutas, och
  3. om tiden för behandlingen överskrider tidsgränsen på 72 timmar, de särskilda skälen för detta.

Kontakt

Nationellt Donationscentrum
Telefon: 075-247 30 00
Publicerad: