Nationell högspecialiserad vård

Om nationell högspecialiserad vård

Nationell högspecialiserad vård är vård som är komplex eller sällan förekommande och som får bedrivas vid som mest fem enheter i landet. Syftet med koncentration av denna vård är att vårdgivaren ska kunna upprätthålla kompetens i hela det multidisciplinära teamet, ha möjlighet att utveckla och hålla en god kvalitet på vården utan att tillgängligheten begränsas.

Bakgrund

På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen utformat en arbetsprocess för koncentration av högspecialiserad vård på nationell nivå. Den 1 juli 2018 ersattes den tidigare rikssjukvården med nationell högspecialiserad vård, och Socialstyrelsen blev förvaltningsmyndighet för det nya systemet. Vi leder arbetet med att koncentrera mer av den högspecialiserade vården på nationell nivå. De tidigare beslutade tillståndsområdena från rikssjukvården har överförts till det nya systemet.

Målet med nationell högspecialiserad vård är att hälso- och sjukvårdens kunskap, kvalitet och patientsäkerhet ska utvecklas och förbättras samtidigt som resurserna används på ett effektivt sätt.

Regeringens uppdrag har sin utgångspunkt i betänkandet ”Träning ger färdighet – koncentrera vården för patientens bästa” (SOU 2015:98).

Vilken vård är det som ska koncentreras?

Förslag på vård som ska bedrivas nationellt

Det första steget i arbetsprocessen är att de nationella programområdena tar fram förslag på vårdområden som bör genomlysas för en eventuell koncentration på nationell nivå. De nationella programområdena ansvarar även för nomineringar av sakkunniga till Steg 2, men det är Socialstyrelsen som fastställer sakkunniggruppen.

När vi sätter samman sakkunniggrupper ser vi på följande:

• Sakkunniggruppen ska bestå av 7–9 personer från hela landet (inkl. alla samverkansregioner och företrädare för patienter/närstående). De sakkunniga representerar sina respektive samverkansregioner (inte person, region, sjukhus, eller enskild klinik).
• Sakkunniga ska ha relevant kunskap och legitimitet inom området (klinisk och/eller vetenskaplig) med representation från relevanta nationella vårdprogram, riktlinjer och kvalitetsregister.

Vi eftersträvar en jämn könsfördelning samt att sakkunniggruppen ska vara multidisciplinär när det är relevant.

Innan vi tillsätter en sakkunniggrupp för vi samtal med många sakkunniga utifrån förslagen som de nationella programområdena tagit fram. En eller flera sakkunniggrupper kan startas upp beroende på vårdområde. Deras uppdrag är att genomlysa området och ta fram ett underlag med förslag på nationell högspecialiserad vård och hur många enheter sådan vård ska bedrivas på. Sakkunniggruppen föreslår också i sin utredning de särskilda villkoren som bör gälla för aktuellt vårdområde.

En sakkunniggrupp kan ta fram flera förslag på nationell högspecialiserad vård men de kan också välja att inte gå vidare med området i processen, det vill säga all vård vi genomlyser blir inte nationell högspecialiserad vård.

Sakkunniggruppernas förslag går ut på bred remiss. Remissen syftar till att komplettera konsekvensanalysen av att koncentrera viss vård. Sakkunniggruppen har efter remissperioden möjlighet att bemöta remissynpunkterna. De kan justera, revidera eller dra tillbaka sitt förslag.

Underlagen går sedan vidare till den första beredningsgruppen (se nedan) vilka yttrar sig om konsekvenserna av förslaget på hälso- och sjukvårdssystemet i sin helhet. Socialstyrelsens generaldirektör fattar sedan beslutet om vad som ska vara nationell högspecialiserad vård och antal enheter denna vård ska bedrivas på.

Vem bestämmer om vad som ska vara nationell högspecialiserad vård och var vården ska bedrivas?

Beslut om vad som ska vara nationell högspecialiserad vård

Det är Socialstyrelsen som tar beslut om definition av nationell högspecialiserad vård och antal enheter som ska få utföra vården. Socialstyrelsens beslut föregås av en beredning för att säkerställa att koncentration av den föreslagna vården inte ska ge stora negativa konsekvenser för hälso- och sjukvårdssystemet. Beredningsgruppen (B1) utgår från sakkunniggruppernas underlag och remissvaren för att göra en övergripande analys av systemeffekterna, framförallt förmågan att bedriva akut sjukvård.

Första beredningsgruppen (B1) består av Jens Schollin, Barbro Naroskyin och Eva Franklin Bålfors samt ordföranden i det nationella programområdet akut vård. Avdelningschefen för Kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården på Socialstyrelsen är beredningsgruppens ordförande. Gruppen är stabil över tid för att kunna bygga upp erfarenhet kring vilka återkommande frågor som behöver belysas inför Socialstyrelsens beslut.

Beslut om vilka regioner som får tillstånd att bedriva nationell högspecialiserad vård

Det är Nämnden för nationell högspecialiserad vård (nämnden) som beslutar om vilken eller vilka regioner som beviljas tillstånd att bedriva nationell högspecialiserad vård samt beslutar om de särskilda villkoren för tillståndet. De föreslagna särskilda villkoren för aktuellt tillstånd kan alltså komma att justeras av nämnden när beslut om tillstånd fattas.

Inför nämndens beslut inhämtar Socialstyrelsen ett yttrande från en av regionerna utsedd beredningsgrupp (B2).

Andra beredningsgruppen (B2) består av 12 personer, på hög tjänstemannanivå, där de sex samverkansregionerna ingår med 2 personer per samverkansregion. De ska tillsammans representera följande perspektiv: länssjukvård, akut vård, universitetssjukhusvård och medicinsk fakultet. Thomas Rolén, generaldirektör för Domstolsverket, är ordförande i gruppen. Gruppen är stabil över tid för att kunna bygga upp erfarenhet kring vilka återkommande frågor som behöver belysas inför nämndens beslut.

Följande personer ingår i andra beredningsgruppen

Samverkansregion Göteborg

• Per Karlsson (professor i onkologi, överläkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset)
• Jan Kilhamn (chef för forskning, utbildning och utveckling, Västragötalandsregionen)

Samverkansregion Linköping

• Johan D Söderholm (medicinsk rådgivare, Region Linköping)
• Johan Rosenqvist (hälso- och sjukvårdsdirektör, Region Kalmar län)

Samverkansregion Lund/Malmö

• Sven Karlsson (chefläkare, Skånes Universitetssjukhus)
• Lena Luts (medicinsk rådgivare, Region Skåne)

Samverkansregion Stockholm

• Annika Tibell (direktör för forskning, utbildning, utveckling och innovation, Karolinska Universitetssjukhuset)
• Anders Ahlsson (hälso- och sjukvårdsdirektör, Region Stockholm)

Samverkansregion Umeå

• Nina Fållbäck-Svensson (förbundsdirektör, Norra sjukvårdsregionförbundet)
• Marie Bixo (professor i obstetrik och gynekologi, Umeå universitet, överläkare Norrlands universitetssjukhus)

Samverkansregion Uppsala/Örebro

• Mikael Köhler (hälso- och sjukvårdsdirektör, Region Uppsala)
• Johan Kaarme (hälso- och sjukvårdsdirektör, Region Gävleborg)

När nämnden fattar beslut om vilken eller vilka regioner som ska få tillstånd att bedriva nationell högspecialiserad vård ska patientens bästa vara utgångspunkten vid bedömningen (se prop. 2017/18:40 s. 51 f.). Även systemkonsekvenser, till exempel påverkan på akutsjukvården, patienttransporter samt utbildning och forskning, får beaktas vid en fördelning av tillståndet/tillstånden om det är för att säkerställa patientens bästa.

Regionen ska även uppfylla de generella villkoren som framgår av Socialstyrelsens föreskrifter om nationell högspecialiserad vård (se 4 kap. HSLF-FS 2018:48).

Filmer och intervjuer

Här hittar du filmer och intervjuer om nationell högspecialiserad vård. Material som på olika sätt beskriver arbetet och varför det är viktigt att koncentrera den mest högspecialiserade vården till ett fåtal platser i landet.

Filmer som beskriver varför viss vård behöver koncentreras på nationell nivå

Kristina Wikner, enhetschef på Socialstyrelsen, beskriver i filmerna nedan varför viss vård behöver koncentreras på nationell nivå och hur man samverkar med olika aktörer i det arbetet. Del 1 är en övergripande beskrivning av det nya systemet med nationell högspecialiserad vård, och del 2 ger en mer detaljerad beskrivning av processen.